Kingdom of Fear

Av: Hunter S. Thompson (2003)
Ok, det här är väl en slags självbiografi det här med. Jag måste hålla med Magnus Betner i den här frågan. Det är inte alla som förtjänar, eller rättare sagt kommer undan, med en självbiografi. Inte alla. Robert Wells självbiografi är helt orimlig. Och även om man verkligen är en fashinerande individ, så är man inte automatiskt berättigad. Det är helt säkert ganska många som skulle klassa både Gynning och Thompson som extremt fashinerande individer. Men det är ju och andra sidan Stephen Hawking också, därmed inte fastslaget att någon av dem har en fashinerande livshistoria. HST tillhör den skara namnkunniga vars liv tveklöst är oändligt mycket mer fashinerande i stadiet av fantasifoster än utmärglat i en kioskvältare. Hans enda bedrift är att hand producerat ett antal böcker, vilket i och för sig ger honom ett viss försprång med tanke på att han förmodligen kan skriva sin biografi på egen hand, men rent tekniskt sett (och rent brottsligt opartiskt givetvis) ser jag inget direkt försprång gentemot Wells. Fast, eftersom hans Rum Diary är bland det bästa jag någonsin läst (och att filmen om den förmodligen kommer att skjutas upp tills gamle Depp är helt dement) så blev jag ändå lite sugen på att ge mig in i Thompsons tankar om livet i all sin enkelhet. Och faktiskt fick jag direkt känslan av att han ville säga mig någonting. Kanske viktigt. Kanske något om rädsla(!). Men han nådde tyvärr aldrig riktigt ända fram till mig med sin poäng i sådant fall. Eller som min mor brukar uttrycka det: Antingen är boken för dum för mig eller så är jag för dum för boken. Därför känner jag mig nödgad till att ge den ett riktigt lågt betyg, tänker jag, i ett försök att minska risken för att det senare fallet skall råda..
Mitt betyg: 4,4

Upptäcksfärd i Kambodja

Den här gyttjiga lilla stigen är drygt tre mil lång. Det är också den enda vägen till lands som förbinder Laos och Kambodja. Vanligen korsar man gränsen på floden men det var för tillfället tydligen inte aktuellt. Tre mil. Det tog över en timme att köra den sträckan, mycket tack vare möten med Lastbilar och långtradare och den sortens smidiga djungelsmygare.
Och en dollar kostade det att stämpla sig ut ur landet. Det var för övrigt första och därmed enda tecknet på korruption i hela Laos. När vi sedan stannade vid Kambodjanska gränsen och pungade ut två dollar för instämplingen till ett gäng alkisar (khmerer) som sitter i en hammock och spelar kort börjar man känna sig hemma i asien igen. Trots den fysiskt sett betydligt bättre infrastrukturen löper man ingen som helst risk att inbilla sig att det här är slutet på den äventyrliga delen av resan. Efter att vi under hela första dygnet endast lyckats tillryggalägga sträckan mellan Stung Treng och Kracheh (knappt 20 mil) med våra researrangörers hjälp, blir vi tvugna att ge upp och slår oss ihop med ett gäng tyskar i hopp om att nå Phnom Penh innan det är dags att flyga hem. Så vi hyr oss en liten buss och ger oss iväg, vilket visade sig vara ett lyckosamt drag. För även om man räknar in att vår chaufför blev stoppad av polisen och ivägförd till station ett par timmar, och det plötsliga motoraveriet efter halva sträckan, och att vi därefter bogserades resten av vägen efter en liten lastbil - så blev den delen av vägen ändå cirka tre gånger effektivare. Phnom Pehn sedan, visade sig vara en helt fantastiskt menlös hop med bebyggelse. Och det mest fantastiska av allt var invånarnas förhållningssätt till detta faktum. På samma sätt som bangalorer framhäver sin alarmerande trafiksituation och riktigt gottar sig åt hur uselt planen på att lösa den tar sig, så är det dominerande samtalsämnet på väg till eller ifrån och inte allra minst i själva Phnom Pehn, just - Phnom Pehn's monstruösa menlöshet. Fast det är klart, med kombinationen av ett världsarv inom gränserna och landets enda internationella flygplats så behöver man kanske inte anstränga sig så mycket. Vem skulle ens komma på tanken att berätta för omvärlden om Phnom Pehn efter att ha sett Angkor Wat. Det skulle ju vara som att efter en skön kväll på krogen berätta om den tre timmar långa kön och gorillan vid porten på väg in, samt käftsmällen av fem-i-tre ragget på väg ut.. Och vem skulle haka upp sig på något sådant?


Det här är inne i Angkor Wat, det stora templet i den forna staden Angkor - en stad som grundades på 900-talet och övergavs under mystiska förhållanden på 1400-talet i samband med buddhismens intrång. Och varför man konverterade från hinduismen, med sina tusentals barska gudar som alla kräver miljoner manår i stimulerande men icke kravmärkt tempelkonstruktion mitt i en massiv djungel, är fortfarande en stor gåta för eftervärlden.


Templen håller på att rasa ihop och runtom i tempelområdet ligger nästan ändlösa fält av brutna stenar uppradade snyggt och prydligt. Varje sten är försedd med en etikett föreställande en liten pil som pekar ut exakt var stenen skall sitta.


Angkor Thom är ett tempelområde med stenbyggnader som blivit infesterade av ett slags ormträd. Det är också något av det coolaste jag sett i hela mitt liv.


Trädet äter upp stenen. Först klättrar trädet upp på stenen. Sedan växer trädet tills trädet blir så svullet att trädet kollapsar. Efter detta smälter trädet ner och omsluter hela stenen. Därefter konsumerar trädet stenen med hull och mossa.

Det är nästan magiskt. Jag kan inte tänka mig någon nu levande människa som kan komma ens i närheten av en sådan bedrift. Och då har jag ändå försökt.

Göran Persson äter upp stenen. Först klättrar Göran upp på stenen. Sedan växer Göran tills Göran blir så svullen att Göran kollapsar. Efter detta smälter Göran ner och omsluter hela stenen. Därefter konsumerar Göran stenen med hull och mossa.

Efter en så fantastisk upplevelse var det svårt att inte känna sig nöjd med resan och åka en sväng till Sihanoukville för lite avslappning på stranden. Med lite tur kan man tillochmed lyckats alstra någon slags nyttig livserfarenhet även där. Som till exempel hur troligt det egentligen är att man är på rätt spår med tanken "Skönt att vi fick en sån underbar sista dag i solen, och så avundsjuka alla där hemma ska bli på min nya fräscha solbrynta hy.."

På luffen i laos

De senaste två veckorna har jag spenderat genom att resa med lokaltrafiken genom laos och kambodja tillsammans med sussie. På kartan här brevid har jag försökt plotta ut resrutten. Den kanske inte ser så exakt ut men den är mycket enkel att följa - det finns nämligen i stort sett bara en enda väg genom landet, väg 13. Vägen löper längs Mekongfloden som till stora delar utgör gränsen mellan Thailand och Laos. Så vi har alltså färdats längs den mytomspunna floden från Vientiane hela vägen ner till Phnom Penh. Kanske inte riktigt under lika dramatiska förhållanden som när Martin Sheen under 60-talet skickades ut för att leta upp sin knarkhövding, men att enbart hålla sig till det lokala transportsystemet visade sig bjuda på en hel del nya erfarenheter. Tyvärr har själva floden nästan helt övergetts som transportkanal och det är ganska svårt att hitta lämpliga rutter med båt. Både turister och lokalbefolkning föredrar numera den nya vägen. Det är längs den som allt det roliga händer. Och den är så busenkel att ha att göra med. Man bara springer fram till den, ställer sig att vänta på en lämplig farkost, stoppar den och hoppar ombord.. Vad kan gå snett? Kan det vara annat än en slump att landets enda väg har fått nummer tretton?

Det här är Vientiane. En mycket vacker stad på det hela taget, om än lite i det tråkigaste laget, mycket större än så här är den inte. I bakgrunden kan man till och med se en skymt av Thailand.

Här lämnar vi Vientiane i en Jumbo. Jumbon är en trehjuling men något större än en Tuk-tuk, den påminner mer om en motorcykel med släpvagn.

Här liftar vi sista biten till Lak Sao, en liten by i bergen, vår första anhalt efter huvudstaden. Byn i sig är ganska pinsam, den enda restaurangen hade tydligen gått omkull, men husen längs med hela vägen genom bergen var enastående vackra. Hela och rena små hyddor, byggda på pålverk och ofta med inslag av snickarglädje. Laos är ett fattigt land. Men det krävs inte värst mycket fantasi för att inte se det. Det finns förmodligen fler tiggare i Göteborg än det gör i hela Laos.

Till slut fick vi äntligen tag på något att äta. Alla rätter kokas i stora stormkök, helt säkert väldigt nyttigt, men ingen vidare smakupplevelse.

Efter lite sightseeing runt Lak Sao lyckas vi ta oss hela vägen ner till Pakse. Det var nog den längsta etappen under resan, till och med chauffören somnade. Fast innan han valde att göra det hade han naturligtvis stannat bussen, lagt sig över sätet och dragit en filt över sig. Efter en skön dag i Pakse tog vi oss ner till Champasak med båt längs Mekongfloden. Under båtfärden träffar vi Kjell Linnér, en arkeolog från Stockholm med massor av helt fantastiska historier och reseskildringar i bagaget. Från Champasak tar vi oss över Mekongfloden igen tillbaka till Route 13 med motorcykel och sidovagn.

Route 13 är lite av ett lotteri faktiskt, ibland vinner man, ibland förlorar man..

Sista natten i Laos spenderar vi vid dom 4000 öarna, en ögruppering mitt i Mekongfloden. Den här bilden är tagen på Don Khong vid frukosttid. Laos var sammanfattningsvis en grym upplevelse. Människorna är för det mesta ytterst snälla, ofta väldigt uppmärksamma på ens behov och mycket hjälpfulla. Även om språket ofta är en barriär så är det ändå inte svårt att interagera med människorna. Alla verkar gilla att leka charader så fort tillfälle bjuds. Som i så många andra asiatiska länder verkar inte tiden på något sätt vara korrelerad till något som verkar värdefullt.

Down in the Zero

Andrew Vachss (1994)

Burke är en tuffing.. på riktigt. Med den här boken i bakfickan riskerar man att bli schizofren på direkten om man ens kollar åt Lambihyllan i närbutiken när det är dags för veckoinhandlingen. Boken riktar sig bara till dom tuffaste killarna, eventuellt tjejer med - om sådana finns - dom får vara bra mycket tuffare än Eulalia med brödkavel i näven i så fall. Det är något riktigt coolt med berättarstilen också. Scenariot som byggs upp i boken och även sättet det läggs fram på påminner en hel del om Sin City där Burke mest liknar karaktären som spelas av Mickey Rourke, Marv. Burke jobbar med mobiltelefoner stora som tegelstenar och mutar sig till information till höger och vänster från både luder och rektorer för att till slut dra hem vinstlotten i en gigantisk muthärva.

Mitt Betyg: 6.7

Ich bin ein berliner..

Så jag åkte till Berlin, igen. Jag åkte dit för att möta upp mina vänner från Indiengiget men mitt plan landade flera timmar innan deras. Klockan var 19.52 så lite brydd över hur jag skulle slå ihjäl dom närmsta timmarna slog jag mig ner på sätet i bussen från Tegel flygplats och hoppades att ingen i närheten hade sett mig försöka vinka in en annan buss med skylten "Ende der rutt" några minuter innan. Det är tydligen bomullsbyxor som regerar i den här staden. Camouflage, melerade, stentvättade jeans.. varför? Men vänta nu.. redbull, silkesstrumpor och fluffiga lockar - kanske inte alla är på väg hem till sitt garage för att byta till vinterdäck på barnvagnen den här kvällen. I brist på annat förföljer jag ett godtyckligt offer av bussen vid Alexanderplatz som börjar gå i riktning mot Unter den Linden fram till Fernturm. Där ledsnar jag, betalar 8 Euro och åker upp till toppen för att beslagta ett rymligt bord i restauranten istället. Jag hinner svepa tre öl innan grabbarna dyker upp beväpnade till tänderna med dönerkebab och skvaller. Det blir en bägare till på alexanderplatz vid tolvtiden, sedan hem till hotellet för att dumpa packningen. Iväg igen till Oranienburger Tor vid tvåtiden för att reka lite bland restaurantutbudet. Något märkligt ställe där.. stor port mot en innegård fylld av tungögda tyskar lätta på foten och sand i mängder - överallt omkullvälta betongblock, gerlanger och färgglada lyktor. Ett par utbrända bilvrak agerade pissoar. Hela stället såg ut som en festival av något slag. En festival för hemlösa. Ett övergivet hus intill visade sig vara en atelje fylld med gigantiska grafitti föreställande ögon med spikar i, eller något annat märkvärdigt attackprovocerande. Ett par barer senare stod vi utanför Weekend vid stängningsdags, ungefär klockan 5 på morgonen. Då hade vi äntligen slagit ihjäl tillräckligt med tid för att kunna börja kvällen på allvar. Så vi åkte ut till Ostbahnhof där taxin stannade vid en gränd av stängsel, 200 meter från den spastiskt bultande hangaren - festprissarnas Mecka i Berlin - Panorama Bar. Det står en ansiktmålad pajas vid dörren och utstrålar ungefär tio ggr mer homofobi än Jake i En krigares själ - vilket inte är så lite ironiskt med tanke på vad man hittar innanför dörren.

Jenna Jamesson

Att älska som en porrstjärna, en sedelärande berättelse

Av: Jenna Jamesson och Niel Strauss (2006)

Inget imponerande alster på något vis, men om man kan tänka sig att på något som helst plan bli faschinerad av en person som Jenna Jamesson så kan man ta sig igenom den här boken ganska smärtfritt. På sina ställen är den till och med riktigt rolig att läsa, som när hon får sitt första erbjudande inom porrfilmsindustrin:

"Alla jag pratade med sa åt mig att inte börja göra erotisk film. De hade alla sina skäl. Och alla var vettiga. Men jag kunde inte sluta tänka på det. Jag ville bara att en enda person skulle säga att det var en bra idé - att en enda person skulle ge mig sitt stöd - så skulle jag kunna gå vidare. Mina instinkter bara skrek att det var det rätta att göra, men de slogs med min hjärna, som sa att det var ren och skär idioti. Till slut kom stödet från pappa."

Man kan nog ha många åsikter om Jenna som förmodligen stärks rejält av den här boken men för min del vill jag ge henne en liten eloge för att den känns verklig. Det kändes verkligen som att hon berättade om sitt liv - med iver och entusiasm. Hon har till och med sprängt in 300 helsidor med bilder på sig själv och ytterligare minst 100 handtecknade sidor med instruktioner, kalendrar, brev, listor och sådant som hon tyckte verkade intressant. Hon verkar göra vad som helst för att nå mig och alla andra läsare, och det är ju alltid lite gulligt.
Mitt betyg: 3,6

One flew over the cuckoo's nest

Av: Ken Keasey (1975)

Den här boken är ett riktigt mästerverk. Den väsentliga delen av dårarna som svassar runt i den lilla mental institutionen i Oregon har inte nått grönsaksstadiet ännu. De fördriver dagarna med kortspel, skvaller och trakasserier, ungefär som folk gör mest även i det fria. Men allt som försigår innanför mentalsjukhusets väggar är inte lika lätt att kontrollera. McMurphy och Stora syster trivs inte helt och hållet tillsammans. Båda har dominerande positioner på avdelningen och vill driva den åt olika håll. Följden blir ett sjukt obhagligt maktspel mellan två järnviljor och en vansinnig kapplöpning i galenskap.
Mitt betyg: 7,9

Africa

Av: Toto (1982)
Anledningen till att jag skriver en recension om just den här låten är inte för att det är min favoritlåt genom tiderna, utan kanske mest för att jag vill ha en musikrecension överhuvudtaget. En seriös recensent håller ju sig lika lite till enbart böcker som en seriös utvikningsflicka håller sig ifrån musiken. Men jag har i alla fall ett speciellt minne av den här låten. Första gången jag minns att jag hörde den satt jag i en beige 240. Det var en tillfällighet att jag hamnade i den bilen, jag fick lift någonstans efter att ha stannat kvar på skolan till kvällstid av någon outgrundlig anledning. Den beiga bilen var fullproppad med folk och gick inte särskilt fort - men det kändes som att den gjorde det på grund av den ryckiga körningen. Killarna i framsätet och förarsätet var båda i musikbranchen, mycket äldre än mig, ingen av dem gav någon av passagerarna någon som helst uppmärksamhet. Dom diggade hejdlöst till musiken som var på högsta volym. Dom var ganska tuffa. Jag gav dem ingen uppmärksamhet heller. Jag satt längst till vänster i baksätet med pannan emot fönstret och såg mig själv springa bredvid bilen, hålla jämna steg med den, springa på vägstaketet och hoppa mellan socklarna, ibland till och med generera extra fart genom att använda mig av gatulamporna som en gymnast använder sig av barren till att svinga mig högt upp i en elegant båge genom luften och riva av några imponerande volter för att sedan tvärsäkert landa mitt i ett löpsteg igen.. Jag gjorde ofta så när jag var liten, men den här gången kändes det verkligen som att det var möjligt. Jag minns att dom spelade Africa just då, och jag minns att jag satt med gåshud hela bilresan.

On The Road

Av: Jack Kerouac (1957)
Sal Paradise är ingen vägvisare eller pionjär, han är en följeslagare och observatör, en konstnär och sökare. Mannen han följer är inte världens skapare, men en man med idéer och lust. En man som med iver och aldrig svikande entusiasm som slukar världens sötma och bitterhet precis lika. Han stapplar och snubblar hela tiden, alltid framåt, mot någon typ av sanning, mot kvinnor, mot världen. Dean Moriarty är ren vitalitet - på samma sätt som hjälten Henry i Gentlemän, fast mer talanglös, mindre ambitiös och väsentligt mer fängslande. Kerouac har en berättarteknik jag diggar rejält, dagboksaktig och väldigt jordnära. Dialogerna är noggrant levererade och vardagliga med massor av balla slang, men samtidigt extremt genomtänkta som i en Lewis Milestone eller Quentin Tarrantino film. Läs den här boken, det är inget att tveka på, särskilt inte om man njutit av Bret Easton Ellis, Sallinger eller Hunter Thompson. On The Road är tillräckligt fascinerande för att berika ens liv samtidigt som den är tillräckligt menlös för att berika ens själ.. eller vice versa.. vilket som känns grundast..
Mitt betyg: 8.7

The Simpsons Movie

Av: David Silverman (2007)
Filmen börjar med en varning om att tanka ner den från nätet och se den. Men trots det lär man nog ha betydligt mindre ångest om man gör det än om man går och ser den på biografen. I övrigt levererar den lika mycket som tvserien, och eftersom Pistvakt kommer undan med det är det ju inte så märkligt att även The Simpsons gör det.
Mitt betyg: 6.8

Det naturligt vackraste

Hej vänner, nu har jag varit på en liten tur med Mats i Norge och jag får hålla med alla som har tipsat om att det mycket väl kan vara en av dom vackraste platserna på jorden. Vi tog bussen till Oslo och tåget vidare upp längs det kontinentalt ihopknycklade norska fjällandskapet, undvek världsvant att köpa en kokt med bröd för 60kr, och landade till slut vid Myrdal. En liten by på toppen av ett litet berg som nätt och jämnt står ute om natten. Man kunde åtminstone inte bo i den. Här hoppar vi ombord på Flåmbanan som tar oss ner längs berget igen genom ett overkligt landskap av tätbeväxta bergssluttningar och lummiga dalgångar till Flåm vid början av Sognefjorden.

I Flåm lär vi känna Stina som tar oss med på trekking med picknick och snabbt sätter oss in i det allra senaste skvallret och ryktena som florerar i byn, både rafflande stora som redogörelsen av familjefejden mellan de två största inrättningarna Furukroa och hotellet, men även mindre och trevligare som till exempel en redogörelse av det okritiska luftbeståndet i cykelns framdäck.

För att verkligen se fjorden i vitögat gick vi ut med kajak, vilket är något jag verkligen kan rekommendera alla att göra som kommer ut till fjordarna. Och hyr kajaken länge - två timmar räcker inte särskilt långt, dessutom är det ganska jobbigt att intensivpaddla under den tiden.

Under kajakturen klättrade vi upp längs vattenfall och letade upp iskalla laguner av porlande smältvatten.

Det här vattenfallet hade gröpt ur bottnen riktigt kraftigt och när man kommer för nära sugs man hjälplöst ner i djupet av en stark undervattenström för att förhoppningsvis slungas upp igen längre ut i lagunen, vilket är en upplevelse av det lite läbbigare slaget - åtminstone första gången innan man vet hur forsen fungerar. Jag nöjde mig efter den första undervattensfärden.

Alla upplevelser i Norge var nu inte lika fantastiska. Römmegröten för exempelvis, förtjockad mjölk som äts med kanel och smör, poängen med den har inte helt gått upp för mig ännu. Men den fina utsikten här hittar man genom att ta gondolen uppför berget i Voss. I Voss prövade vi oss även på forsränning, också ett spännande äventyr med fler iskalla undervattensfärder - om än i mindre skala och med våtdräkt.

Mot slutet av veckan möter vi upp Eli och Trine med vänner i Bergen där vi bor ståndaktigt i byns mest exklusiva lägenhet utlånad av en fastighetsinvesterare på resande fot - vilket var en ganska skön omväxling ifrån att ha tampats om att slippa sova på golvet hela veckan. Dessutom kändes det inte lika tungt att regnet spöade ner under hela vistelsen i Bergen.

Lolita

Av: Vladimir Nabokov (1955)

Den här boken fick jag av Jonas i Indien. Den borde jag tydligen läsa. Helt säkert något av en pik för mina, ehm.., lustiga preferenser som ibland emellanåt kan komma att bli yppade till min omgivning lika osmidigt som okontrollerbart.
Det är hittills den enda boken jag läst av Nabokov och jag gillar hans berättelse. Den rör mig både högt och lågt. Jag har njutit i fulla drag av att muta in varje uns av den fantastiska varelse som Dolores Haze förvandlas till genom den naiva Humbert Humberts blint förälskade ögon.
Lika förtjust är jag inte över sättet han berättar på. Språket är löjligt svårt. Ibland går det an att fastna vid elegant elaborerade meningar så länge de har med berättelsen att göra eller åtminstonde känns givande på något sätt och inte dyker upp allt för ofta. Men andra delen av boken blir till slut helt besudlad av ett slags virrigt poetiskt frosseri som är ett aber att ta sig igenom.
Jag tappar även lite intresse mot slutet när Dolores lämnar Humbert för gott och hans liv klappar ihop likt en ganska vissen fars, en sådan som dödsdömt rullar vidare mot ett oundvikligt men fjärran mål i en alltför långsam progression och det enda man vill är att ridån ska falla, falla.

Den här boken bör nog läsas, även om jag inte direkt vill erkänna den som ett mästerverk. Dessutom har jag läst i en artikel om Nabokov att hans svenska översättningar saknar en del irrelevanta utsmyckningar och lär i så fall kunna vara ett mycket bättre alternativ än originalet.

Sköna nya värld

Hej vänner, nu har jag tillfälligt flytt mitt studentparadis på emilsborg, köpit en retro scooter och flyttat mitt bohag till Linné. Och ikväll har det lagats pasta med fantastiska sussie närmast grytlappen.


Det här är utsikten från min nya grymma balkong, precis ovanför café tintin på linnégatan. Här skall man förhoppningsvis kunna trivas minst två månader till i alla fall.. nu drar jag och Mats till Norge imorgon för att öka den chansen ytterligare. Sorry Henke för det tillfälliga blogglagget men så fort jag får chansen så skall jag sätta mig ner och hitta på de mest fantastiska historierna här, det lovar jag..

Frukost i Montmartre

Ahh, vilken härligt mulen morgon i Montmartre! Gårdagen var inte så dum faktiskt. Lämnade Indien (bara en sån sak). Sedan lyckades jag sova så länge på planet att jag till och med skonades från att se slutet på Music and Lyrics. Anlände Paris - vilken juvel! Vandrade runt håglöst i Montmartre sicksackandes mellan bordellmammorna - vilken helt igenom fantastisk stad! Jag var tvungen att åka upp i eiffeltornet och sätta en liten egen prägel på den. Efter att jag med ett 2euro mynt ristat in En kyss är början till.. fick jag akut kramp i tummen och var nära att ge upp projektet när en vänlig själ (i form av en ynglig ligist) lånade mig sin flåkniv på det att jag skulle kunna slutföra min lilla dikt på toppen av staden. Sen avslutade jag kvällen på Bal du Moulin Rouge - bal des petites lits blanc.

Fantastisk show som jag rekommenderar exakt alla att gå på. Skippa eiffeltornet (om ni inte är helt sjukt nyfikna på hur dikten slutar då förstås), det gör inte ens staden rättvisa vid solnedgången. Se showen på Moulin Rouge istället, jag lovar, den slår filmerna med pompa och ståt, buller och bång samt med takt och ton. Trots att ingen av dom ca 60 små gudomligt skulpterade fjärilarna varken verkar kunna dansa ordentligt eller sjunga på riktigt..

Gjort slut med Indien

Det var ounvikligt. Det sägs att det krävs två för att dansa tango - men jag vill mena att det krävs lite mer än så.. Hur dansar man tango med en medvetslös? Denna fantastiska talanglöshet. Hur skulle det någonsin kunna hålla i längden? Min relation med Indien var dödsdömd redan från början. En miljard människor kan ju inte ha fel, så jag måste ta mig samman om jag skall lyckas dansa med någon i fortsättningen. Fast och andra sidan..

Faktum är att Indien sökt OS till år 2020. Ett annat faktum är att dom inte tagit OS guld på mer än 24 år. Om man bortser från första medaljen (som inte direkt kan fastställa någon som helst trend utan rent av kan bero på exrem tur) så har faktisk Indien, oturligt nog, inte presterat något som helst resultat i något OS de senaste 50 åren, tots det ihärdiga engagemanget.

Nu är det inte så lite befängt att dra samtliga indier över en kam bara för att OS grenar inte verkar vara deras kopp av te. Cricket är indierns kopp av te.

Cricket är Indiens nationalsport. Få länder kan tävla med Indien i den enorma entusiasm som denna sport frammanar hos dem. Horder av människor knuffas, bits och rivs, likt karaktärerna i grindslanten, utanför sonys skyltfönster så fort det är match på gång. Indien har fler cricketspelare än alla andra länder som spelade i VM nu i våras tillsammans har invånare, och dom kom på 15:e plats. Nu var det bara 15 länder som ställde upp i VM.

Inte illa alls, man kan ju rimligen anta att dom är bättre på sporten än några av dom 150 länder som inte ens ställde upp i alla fall.. Fast man vet ju aldrig. En sak är åtminstonde helt säkert oavsett prestationsförmågan - dom är billiga.

Att lämna Indien kan både vara extremt enkelt och extremt svårt, beroende på hur man går till väga. Om man har sitt visum i ordning och kan lämna landet på egen hand är det inte ens emotionellt jobbigt. Om man däremot inte har sina papper i ordning och även Indien gör sitt bästa för att hjälpa en att lämna landet, så dras man in i en process som både är psykiskt och fysiskt påfrestande under minst en vecka. Om man dessutom inte råkar vara en kringstrykande hippie i jesussandaler så kan det krävas hela 3 manveckor.. tydligen.

Men nu sitter jag äntligen i Montmartre, på ett litet café vid sidan av Moulin Rouge och dricker min första öl i fridfull harmoni med alla de parisare som behagar vandra längs Rue Lepic denna mulna eftermiddag. Mitt hotell ligger mitt över gatan (precis bakom den röda sexiga kvarnen!) och mitt rum är det skabbigaste jag någonsin betalat 40 euro för (än så länge). Handfatet är till bredden fyllt med ansiktshår som förmodligen inte kommit från någon som bott där på den här sidan årsskiftet, och det tar 20 minuter för vattnet att sjunka igenom den härliga massan..

Ikväll blir det cabaré..

Snart hemma

Hej vänner, stora planer har smitts här i Bangalore. Först tänkte jag mig att ta flyget över till Tokyo för att äta rå fisk och leva ut på nattklubbar betydligt mer lovande än här i Bangalore. Sedan skulle vi hyra en bil och göra resten av Japan till ett äventyr. Från Kobe tänkte jag mig vidare med båten till Shanghai, där man helt säkert inte kan ha tråkigt en sekund. Mina högsta förväntningar låg nog ändå vid att från Shanghai hoppa på tåget som går hela vägen genom Kina, med alla tänkbara fantastiska utsikter, ända upp till Lhasa i Tibet. Efter att fashinationen över Himalaya lagt sig något skulle jag ta mig med buss till Katmandu i Nepal varifrån flyget skulle ta mig tillbaka till Bangalore via Rajasthan.

Så, sent igår kväll stod vi där på flygplatsen med bagaget incheckat och dom sköra biljetterna i handen. Jag Bjarne och Jonas, ganska förväntansfull var jag vill jag medge - trots att mina ursprungliga resplaner hade blivit rejält reviderade på gund av att jag saknar visum för Nepal som är den enda möjliga vägen från Tibet till Indien. Men så visade det sig på väg till gaten dessutom att mitt Indiska visum gick ut för 2 veckor sedan..

Så kan det gå, ena stunden en globetrotter med enorm plyschkaka på överläppen och fullproppad koffert. Sedan, vips, blir man alltså en vårdslöst orakad illegal invandrare. Jag har nu rest denna kittlande fråga hos mina indiska kollegor, och enligt dem så borde jag rapportera mig till FRRO snarast - dom kommer sedan förmodligen att vilja kasta ut mig ur Indien så fort som möjligt (eller åtminstonde så fort jag betalat mina böter).
Efter moget övervägande har vi bestämt oss för att överväga rapporteringen först efter helgen i alla fall. Det är ju Aerosmith konsert imorgon - och jag vet åtminstonde en som kommer att stå på Palace Grounds imorgon och vråla I was cry - y - y - i - ng, when I left yo - o - u utan den riktiga känslan i rösten..

Ta Ra Rum Pum

Ta Ra Rum Pum är den mest hypade filmen i bollywood för tillfället, den hade premiär den 24 April och folk i allmännhet trodde nog att den skulle falla ur bioprogrammet redan efter 2 tveckor som de flesta bollywoodfilmer gör och därmed inte rankas som en hit movie (4 - 8 veckor) eller megahit movie (>8 veckor). Så nu är den alltså redan en hitmovie och går fortfarande starkt - förmodligen mer tack vare den listiga marknadsföringen än filmens kvalité. Fyll-i-själv målarböcker med filmens hjältar säljs över hela staden. Förutom att jag själv var med och spelade in delar av den här filmen är det egentligen inget med den som är särskilt intressant. Fast just det skälet är tydligen tillräckligt gott för att jag skall ladda ner och stycka upp den i favoritscener för att sedan blogga om den. Fast det bör kanske tilläggas att det är den mest lättsmälta bollywoodfilmen jag hittils sett - mycket tack vare att den till stora delar är inspelad utomlands förmodligen. Filmen är i sin helhet en 3 timmar lång kärlekshistoria mellan RV och Shona, men jag har lyckats banta ner den till 17 minuter i 13 olika klipp. Här är mina favoritscener:

Scen 1 - Hjältarna presenteras

RV har bråttom och övertalar en taxichaufför att få köra taxin själv. Taxichaufför Harry, som råkar vara en racingteam manager vid sidan av förstummas av RV's talang bakom ratten och en ofrivillig passagerare - Shona - äntrar scenen.. (0:31 min)

Scen 2 - Hjältarna sjunger och dansar

Shona dricker sig full och redlös och ramlar in på en fest där RV inte drar sig för att utnyttja situationen till det yttersta.. (0:49 min)

Scen 3 - RV blir racerförare

RV kör för första gången i en tävling, han visar sig vara en naturbegåvning och under Harrys coachning gör han riktigt bra ifrån sig.. (0:28 min)

Scen 4 - RV är en vinnare

RV vinner naturligtvis sitt livs första race överlägset eftersom han är världens i särklass bästa racerförare och efter tävlingen lyckas han även vinna Shonas hjärta med mer sång och dans.. (1:38 min)

Scen 5 - Shona träffar sin far

I den här scenen träffar Shona sin far och berättar att RV har friat till henne, far misstycker.. (0:14 min)

Scen 6 - RV förlorar

Efter 8 år av idel segrar på racingbanorna dyker en tysk förare upp - Rusty - som med ett elakt grin vänder uppochned på RV's värld.. (1:26 min; I den här scenen är jag med, exakt 1 min och 15 sekunder in i klippet kan ett tränat öga hitta mig i blå skjorta sittandes bland den chockade publiken. Bara att ha mig där i det snabba klippet kostade dem 500rp - det betyder att den effektiva kostnaden för att ha med mig i filmen blev över trehundratusen svenska kronor i timmen.)

Scen 7 - Allt brakar samman

Efter det olyckliga mötet med Rusty, blir RV väsentligt mycket fegare på racingbanan och kommer alltid sist i mål. Till slut får han sparken och - under sång och dans givetvis - problem med att betala tillbaka sina lån.. (3:42 min)

Scen 8 - Till fattighuset

RV och Shona tvingas flytta sin familj till en skabbig lägenhet utan vatten under ännu mer sång och dans.. (0:56 min)

Scen 9 - Shona tvingas stjäla

Nu går det riktigt utför för våra hjältar. För att kunna föda sina barn tvingas Shona förödmjuka sig själv och börja stjäla mat.. (0:30 min)

Scen 10 - RV tvingas tigga

För att få ihop pengar till hyran ljuger RV ihop en historia om att hans dotter har fått lunginflammation och tigger pengar av sina nya kolleger i taxibranschen. Men trots alla motgångar lyckas han ändå ge sin son en anständig födelsedag med sång och dans.. (2:05 min)

Scen 11 - Sonen insjuknar

Det som absolut inte fick hända händer ändå till sist. Sonen insjuknar och måste tas till sjukhus. Familjens förtvivlan över sonens tillstånd kan endast mätas av RV's förtvivlan över priset på sjukvården. Det här är filmens svartaste ögonblick, hela situationen ser hopplös ut för våra hjältar. En given gråtfest för vilken bollywoodregissör som helst.. (1:01 min)

Scen 12 - RV får en ny chans

Harry gör entré igen och den här gången ser han desperationen i RV's ansikte och tänker sig att han kan utnyttja den på racingbanan. Om RV tvingas köra - inte för sitt eget liv - utan för sin sons liv, kan han ju rimligtvis inte fega ur och köra fjolligt.. (0:48 min)

Scen 13 - RV ger igen

RV tar sin chans att återupprätta sin heder på banan med bravur, Rusty får smaka på sin egen medicin, med råge dessutom, och alla blir lyckliga och glada.. (2:57 min)

Även om imdb inte ger den här filmen mer än 6.0 vill jag ändå varmt rekommendera den som en av de mest fulländade filmer jag någonsin sett, den hade inte kunnat göras bättre på något sätt. Som i fallet med riktiga män är eventuella skavanker där för att ytterligare förstärka och förgylla karaktärsdragen hos denna film. Så mitt slutgiltiga betyg måste även det bli ytterligare en slik skavank - 6.4

En fika i Courg

Hej vänner, i helgen gjorde vi en roadtrip genom södra Indien ända fram till Courg i ilfart. Eller åtminstonde så fort som vår chaufför Mouttey kunde få kärran att rulla över åkrarna mellan Mysore och Madikeri.

Som tur var kom vi under bevattningen så vi slapp i alla fall inhalera årets sådd.

Och för att skona vattenspridarindier från russinfingrar i framtiden har ångvältsindier och kockindier uppfunnit en ny sorts masala av olja, grus och koriander som man kan pressa ut på åkrarna vilken efter ett par dagars griljering knappt dammar alls.

Väl framme i Courg mottogs vi med all tänkbar gästvänlighet av våra nya indiska vänner Kavya och Teena som glatt visade upp sin hembygd i den lilla byn Madikeri. Tyvärr kan inte ens min kamera riktigt göra Madikeri rättvisa här, men ni kan ju tänka er själva, en liten AstridLindgrensk by i en djupt grönskande dalgång med tak på nästan samtliga hus.

Det här är Kavyas kaffeplantage som hon köpt av sin far. Kavyas far tog faktiskt emot oss på sin ranch men jag gissar att han var måttligt entusiastisk av oss fyra bleka nordbor. "- Nice place you have here grandpa.." Vad har en man av värld egentligen att hämta hos små kaxiga flickrövare som inte kan sluta tjata om hasselbackspotatis. Med en fantastiskt indignerad och vägande blick synar han igenom oss allihop en efter en och väljer till slut att avmätt ge oss det enda möjliga svaret på den frasen: - Everything is nice here in India.

Kavyas plantage är helt grym. Hon odlar robusta. Bönor som plockas, torkas, skalas, rostas, mals, dricks och till slut svider lite när dom lämnar kroppen. Kaffe odlas under silverekar och pepparträd för att skyddas ifrån den ibland allt för heta solen. Att vandra genom ett kaffeplantage känns därför lite som att vandra i en djungel. Dessutom lär där finnas gott om ormar och elefanter gömda bland buskarna.

Här sitter vi och smakar av kaffekasken från Kavyas plantage. I Indien dricker man en del kaffe med ungefär fyra delar mjölk - att dricka kaffet svart är snudd på omöjligt, till och med för en espressionist som Olle.

Man kan också spela golf i Courg. Kavya håller faktiskt på och bygger en resort för de golfentusiaster som kan tänkas komma från världens alla hörn i Indien för att spela ut från en tee utan komplicerade hinder som vattendrag eller bunkrar, och för att sedan sänka hemskt svåra puttar på en absolut plan brown.

Kampen mot cancer

Hallå gentlemän, jag försökte precis anmäla mig till den rafflande mustaschkampen som just nu verkar vara bland det hetaste man kan vara involverad i om man bor i Sverige. Nu kan jag tyvärr inte skicka några mms från Indien verkar det som, men jag tänkte bidra med lite moraliskt stöd till denna ädla kamp mot förruttnade skrevceller genom att här på bloggen stolt visa upp min tolkning av en klassisk Rajput moustache. Rajputtarna är ett krigarkast från den osaftigaste delen av öknen i Rajasthan som målar sina städer rosa och lätt blir uttråkade så fort deras kameler somnar. För dessa sabelviftande herdar var det av yttersta vikt att odla fram en rejäl cirkusfrilla i ansiktet så att de kunde skrämma bort alla övergödda mongoloider som ibland ramlade till och rullade ner tjogvis från himalayas kupade brant mot Indien för länge länge sedan.

På bröllop i Belgaum

Hej vänner! Ikväll har vi varit på fashion show här i Bengaluuru, där vi bland annat tryckt i oss Marockansk pizza och kebab.. riktigt gott faktiskt men vi får se, än så länge blöder inga öppningar särskilt ymnigt. Förra helgen gifte sig Aishwarya Rai och Abhichek Bachchan med varandra i Mumbai. Ash har efter sin miss world titel etablerat sig som skådespelare i såväl bollywood som hollywood och Ab är skådespelande sonen till BigB (Amitabh Bachchan) som på goda grunder anses vara den största inom bollywood någonsin. Dessa två är var och en för sig minst lika populära i Indien som Ghandi någonsin varit och bör rimligtvis vara bland världens mest namnkunniga personer genom tiderna, så ni förstår att det här är stort.

Jag var i helgen vid Shrikrishnas hemstad, Belgaum utanför Hubli, för att förgylla hans och Suvedhas bröllop med min närvaro, så nu har jag fått lite insikt om hur det kan se ut att gå till. Häng med nu för det här kan bli ett riktigt kulturkalas.
Först och främst irrar man runt i stan en timme på jakt efter en restaurant som serverar kött. Om det vill sig väl har dom dessutom tillgång till Khodys XXX. Efter ett par glas inhemsk rom till diverse obegripliga bollywoodmatinéer raglar man hem till hotellet och lägger sig med en våldsam skallebank. En halvtimme senare vaknar man - med ännu våldsammare skallebank - av att brudgummens kusiner rycker med en till festlokalen.

Det hela börjar med lite uppvärmning, som i stort handlar om att under två timmar digga ett extremt högt spelande liveband som dunkar i ofas med resten av huvudet medans det strörs ris på mattan - träplatta hämtas - kokosnöten flyttas till träplattan - någon blir tillsagd på skarpen - kokosnöten flyttas tillbaka - lite ris strörs runt - kokosnöten blir roterad - träplattan flyttas - ris srörs runt igen - titta på klockan - sucka djupt - loitra en stund - flytta kokosnöten till träplattan - strö blommor - bli tillsagd igen och så vidare.. sedan är det utfodring av samtliga kanske 500 personer (som inkluderar båda partners familjer, deras vänner, deras vänners vänner samt grannar och så - allt för att fylla en kvot som är det enda riktiga måttet på hur lyckad tillställningen egentligen blev).

Efter maten sover man och morgonen därpå upptas ceremonin igen med mer pompa och ståt då det är dags för bröllopet. Vid det här laget har man blivit av med rommen helt och tur är det för nu börjar den lite mer invecklade delen av ceremonin.

Någon har tänt ett bål mitt på scenen som skall strösslas med frigolit och en tesked olja, därefter knyts schalarna på brudparet ihop - totalt är det fyra knutar som krävs och för varje knut gäller det att ånyo strössla oljedränkt frigolit på bålet samt att ta en promenad runt det hållandes varandras händer. Sedan skall bruden bland mycket annat trampa sönder sex blommor en efter en samtidigt som hon blir stångad i pannan av brudgummen. Bruden är vid den här tidspunkten klädd i saree och brudgummen i sherwani. Min klädsel är en stilren kurta pyama samt gräddiga manchesterbyxor och Radjahstan tofflor på fötterna och en peta på huvudet, eller turban som vi brukar kalla den. Totalt tar den här delen av ceremonin ca fyra timmar.

Därefter blir det snacks i baren i form av det mycket populära tilltugget paan som består av ett beetle löv packat till en trekant och fyllt med en tvålsmakande sörja. Paan erbjuds som ett tecken på gästfrihet och man äter det vid alla möjliga tillfällen med biverkningar av illamående, yrsel, äckel och fräschare andedräkt.

Här får mitt reportage ett ganska abrupt slut eftersom jag var tvungen att hinna med flyget hem. Men jag gissar att dom så småningom blir klara med vidhäftningen och kan börja leva lyckliga i alla sina dagar. Att flyga i Indien är inte märkvärdigare än att åka buss faktiskt. Inrikesflyget är nästan helt befriat från säkerhetskontroller och väntrummet vid "gaten" är inte mycket större än väntrummet hos en kurator. Men och andra sidan är det inte terrorister man i första hand oroar sig för när man flyger igenom monsunerna över karnataka med en slöddrande indier vid rodret.