Lolita

Av: Vladimir Nabokov (1955)

Den här boken fick jag av Jonas i Indien. Den borde jag tydligen läsa. Helt säkert något av en pik för mina, ehm.., lustiga preferenser som ibland emellanåt kan komma att bli yppade till min omgivning lika osmidigt som okontrollerbart.
Det är hittills den enda boken jag läst av Nabokov och jag gillar hans berättelse. Den rör mig både högt och lågt. Jag har njutit i fulla drag av att muta in varje uns av den fantastiska varelse som Dolores Haze förvandlas till genom den naiva Humbert Humberts blint förälskade ögon.
Lika förtjust är jag inte över sättet han berättar på. Språket är löjligt svårt. Ibland går det an att fastna vid elegant elaborerade meningar så länge de har med berättelsen att göra eller åtminstonde känns givande på något sätt och inte dyker upp allt för ofta. Men andra delen av boken blir till slut helt besudlad av ett slags virrigt poetiskt frosseri som är ett aber att ta sig igenom.
Jag tappar även lite intresse mot slutet när Dolores lämnar Humbert för gott och hans liv klappar ihop likt en ganska vissen fars, en sådan som dödsdömt rullar vidare mot ett oundvikligt men fjärran mål i en alltför långsam progression och det enda man vill är att ridån ska falla, falla.

Den här boken bör nog läsas, även om jag inte direkt vill erkänna den som ett mästerverk. Dessutom har jag läst i en artikel om Nabokov att hans svenska översättningar saknar en del irrelevanta utsmyckningar och lär i så fall kunna vara ett mycket bättre alternativ än originalet.