Den här gyttjiga lilla stigen är drygt tre mil lång. Det är också den enda vägen till lands som förbinder Laos och Kambodja. Vanligen korsar man gränsen på floden men det var för tillfället tydligen inte aktuellt. Tre mil. Det tog över en timme att köra den sträckan, mycket tack vare möten med Lastbilar och långtradare och den sortens smidiga djungelsmygare. 
Och en dollar kostade det att stämpla sig ut ur landet. Det var för övrigt första och därmed enda tecknet på korruption i hela Laos. När vi sedan stannade vid Kambodjanska gränsen och pungade ut två dollar för instämplingen till ett gäng alkisar (khmerer) som sitter i en hammock och spelar kort börjar man känna sig hemma i asien igen. Trots den fysiskt sett betydligt bättre infrastrukturen löper man ingen som helst risk att inbilla sig att det här är slutet på den äventyrliga delen av resan. Efter att vi under hela första dygnet endast lyckats tillryggalägga sträckan mellan Stung Treng och Kracheh (knappt 20 mil) med våra researrangörers hjälp, blir vi tvugna att ge upp och slår oss ihop med ett gäng tyskar i hopp om att nå Phnom Penh innan det är dags att flyga hem. Så vi hyr oss en liten buss och ger oss iväg, vilket visade sig vara ett lyckosamt drag. För även om man räknar in att vår chaufför blev stoppad av polisen och ivägförd till station ett par timmar, och det plötsliga motoraveriet efter halva sträckan, och att vi därefter bogserades resten av vägen efter en liten lastbil - så blev den delen av vägen ändå cirka tre gånger effektivare. Phnom Pehn sedan, visade sig vara en helt fantastiskt menlös hop med bebyggelse. Och det mest fantastiska av allt var invånarnas förhållningssätt till detta faktum. På samma sätt som bangalorer framhäver sin alarmerande trafiksituation och riktigt gottar sig åt hur uselt planen på att lösa den tar sig, så är det dominerande samtalsämnet på väg till eller ifrån och inte allra minst i själva Phnom Pehn, just - Phnom Pehn's monstruösa menlöshet. Fast det är klart, med kombinationen av ett världsarv inom gränserna och landets enda internationella flygplats så behöver man kanske inte anstränga sig så mycket. Vem skulle ens komma på tanken att berätta för omvärlden om Phnom Pehn efter att ha sett Angkor Wat. Det skulle ju vara som att efter en skön kväll på krogen berätta om den tre timmar långa kön och gorillan vid porten på väg in, samt käftsmällen av fem-i-tre ragget på väg ut.. Och vem skulle haka upp sig på något sådant? 
Det här är inne i Angkor Wat, det stora templet i den forna staden Angkor - en stad som grundades på 900-talet och övergavs under mystiska förhållanden på 1400-talet i samband med buddhismens intrång. Och varför man konverterade från hinduismen, med sina tusentals barska gudar som alla kräver miljoner manår i stimulerande men icke kravmärkt tempelkonstruktion mitt i en massiv djungel, är fortfarande en stor gåta för eftervärlden.
Templen håller på att rasa ihop och runtom i tempelområdet ligger nästan ändlösa fält av brutna stenar uppradade snyggt och prydligt. Varje sten är försedd med en etikett föreställande en liten pil som pekar ut exakt var stenen skall sitta.
Angkor Thom är ett tempelområde med stenbyggnader som blivit infesterade av ett slags ormträd. Det är också något av det coolaste jag sett i hela mitt liv.
Trädet äter upp stenen. Först klättrar trädet upp på stenen. Sedan växer trädet tills trädet blir så svullet att trädet kollapsar. Efter detta smälter trädet ner och omsluter hela stenen. Därefter konsumerar trädet stenen med hull och mossa.
Det är nästan magiskt. Jag kan inte tänka mig någon nu levande människa som kan komma ens i närheten av en sådan bedrift. Och då har jag ändå försökt.
Göran Persson äter upp stenen. Först klättrar Göran upp på stenen. Sedan växer Göran tills Göran blir så svullen att Göran kollapsar. Efter detta smälter Göran ner och omsluter hela stenen. Därefter konsumerar Göran stenen med hull och mossa.
Efter en så fantastisk upplevelse var det svårt att inte känna sig nöjd med resan och åka en sväng till Sihanoukville för lite avslappning på stranden. Med lite tur kan man tillochmed lyckats alstra någon slags nyttig livserfarenhet även där. Som till exempel hur troligt det egentligen är att man är på rätt spår med tanken "Skönt att vi fick en sån underbar sista dag i solen, och så avundsjuka alla där hemma ska bli på min nya fräscha solbrynta hy.."
No comments:
Post a Comment