Jag var i helgen vid Shrikrishnas hemstad, Belgaum utanför Hubli, för att förgylla hans och Suvedhas bröllop med min närvaro, så nu har jag fått lite insikt om hur det kan se ut att gå till. Häng med nu för det här kan bli ett riktigt kulturkalas.
Först och främst irrar man runt i stan en timme på jakt efter en restaurant som serverar kött. Om det vill sig väl har dom dessutom tillgång till Khodys XXX. Efter ett par glas inhemsk rom till diverse obegripliga bollywoodmatinéer raglar man hem till hotellet och lägger sig med en våldsam skallebank. En halvtimme senare vaknar man - med ännu våldsammare skallebank - av att brudgummens kusiner rycker med en till festlokalen.
Det hela börjar med lite uppvärmning, som i stort handlar om att under två timmar digga ett extremt högt spelande liveband som dunkar i ofas med resten av huvudet medans det strörs ris på mattan - träplatta hämtas - kokosnöten flyttas till träplattan - någon blir tillsagd på skarpen - kokosnöten flyttas tillbaka - lite ris strörs runt - kokosnöten blir roterad - träplattan flyttas - ris srörs runt igen - titta på klockan - sucka djupt - loitra en stund - flytta kokosnöten till träplattan - strö blommor - bli tillsagd igen och så vidare.. sedan är det utfodring av samtliga kanske 500 personer (som inkluderar båda partners familjer, deras vänner, deras vänners vänner samt grannar och så - allt för att fylla en kvot som är det enda riktiga måttet på hur lyckad tillställningen egentligen blev).
Efter maten sover man och morgonen därpå upptas ceremonin igen med mer pompa och ståt då det är dags för bröllopet. Vid det här laget har man blivit av med rommen helt och tur är det för nu börjar den lite mer invecklade delen av ceremonin.
Någon har tänt ett bål mitt på scenen som skall strösslas med frigolit och en tesked olja, därefter knyts schalarna på brudparet ihop - totalt är det fyra knutar som krävs och för varje knut gäller det att ånyo strössla oljedränkt frigolit på bålet samt att ta en promenad runt det hållandes varandras händer. Sedan skall bruden bland mycket annat trampa sönder sex blommor en efter en samtidigt som hon blir stångad i pannan av brudgummen. Bruden är vid den här tidspunkten klädd i saree och brudgummen i sherwani. Min klädsel är en stilren kurta pyama samt gräddiga manchesterbyxor och Radjahstan tofflor på fötterna och en peta på huvudet, eller turban som vi brukar kalla den. Totalt tar den här delen av ceremonin ca fyra timmar.
Därefter blir det snacks i baren i form av det mycket populära tilltugget paan som består av ett beetle löv packat till en trekant och fyllt med en tvålsmakande sörja. Paan erbjuds som ett tecken på gästfrihet och man äter det vid alla möjliga tillfällen med biverkningar av illamående, yrsel, äckel och fräschare andedräkt.
Här får mitt reportage ett ganska abrupt slut eftersom jag var tvungen att hinna med flyget hem. Men jag gissar att dom så småningom blir klara med vidhäftningen och kan börja leva lyckliga i alla sina dagar. Att flyga i Indien är inte märkvärdigare än att åka buss faktiskt. Inrikesflyget är nästan helt befriat från säkerhetskontroller och väntrummet vid "gaten" är inte mycket större än väntrummet hos en kurator. Men och andra sidan är det inte terrorister man i första hand oroar sig för när man flyger igenom monsunerna över karnataka med en slöddrande indier vid rodret.

No comments:
Post a Comment