Det var ounvikligt. Det sägs att det krävs två för att dansa tango - men jag vill mena att det krävs lite mer än så.. Hur dansar man tango med en medvetslös? Denna fantastiska talanglöshet. Hur skulle det någonsin kunna hålla i längden? Min relation med Indien var dödsdömd redan från början. En miljard människor kan ju inte ha fel, så jag måste ta mig samman om jag skall lyckas dansa med någon i fortsättningen. Fast och andra sidan..
Faktum är att Indien sökt OS till år 2020. Ett annat faktum är att dom inte tagit OS guld på mer än 24 år. Om man bortser från första medaljen (som inte direkt kan fastställa någon som helst trend utan rent av kan bero på exrem tur) så har faktisk Indien, oturligt nog, inte presterat något som helst resultat i något OS de senaste 50 åren, tots det ihärdiga engagemanget.
Nu är det inte så lite befängt att dra samtliga indier över en kam bara för att OS grenar inte verkar vara deras kopp av te. Cricket är indierns kopp av te.
Cricket är Indiens nationalsport. Få länder kan tävla med Indien i den enorma entusiasm som denna sport frammanar hos dem. Horder av människor knuffas, bits och rivs, likt karaktärerna i grindslanten, utanför sonys skyltfönster så fort det är match på gång. Indien har fler cricketspelare än alla andra länder som spelade i VM nu i våras tillsammans har invånare, och dom kom på 15:e plats. Nu var det bara 15 länder som ställde upp i VM.
Inte illa alls, man kan ju rimligen anta att dom är bättre på sporten än några av dom 150 länder som inte ens ställde upp i alla fall.. Fast man vet ju aldrig. En sak är åtminstonde helt säkert oavsett prestationsförmågan - dom är billiga.
Att lämna Indien kan både vara extremt enkelt och extremt svårt, beroende på hur man går till väga. Om man har sitt visum i ordning och kan lämna landet på egen hand är det inte ens emotionellt jobbigt. Om man däremot inte har sina papper i ordning och även Indien gör sitt bästa för att hjälpa en att lämna landet, så dras man in i en process som både är psykiskt och fysiskt påfrestande under minst en vecka. Om man dessutom inte råkar vara en kringstrykande hippie i jesussandaler så kan det krävas hela 3 manveckor.. tydligen.
Men nu sitter jag äntligen i Montmartre, på ett litet café vid sidan av Moulin Rouge och dricker min första öl i fridfull harmoni med alla de parisare som behagar vandra längs Rue Lepic denna mulna eftermiddag. Mitt hotell ligger mitt över gatan (precis bakom den röda sexiga kvarnen!) och mitt rum är det skabbigaste jag någonsin betalat 40 euro för (än så länge). Handfatet är till bredden fyllt med ansiktshår som förmodligen inte kommit från någon som bott där på den här sidan årsskiftet, och det tar 20 minuter för vattnet att sjunka igenom den härliga massan..
Ikväll blir det cabaré..
3 comments:
Skönt att höra att du är på väg hem, Ser fram emot att ha dig på mer bekvämt avstånd...Saknar dig....
Jag håller med sussie, jag saknar dig också. Kom hem nu, Paris är inget för en vuxen karl utan målarpenslar eller emotionella canyons i frontalloberna. Hem med dig genast. Här hägrar champagne, schysst vitt vin från Loire-dalen och kött med bearnaisesås. Har de sånt i Frankrike?? Jag bara frågar.
Sen har ju jag börjat arbeta heltid igen, så livet i saltgruvan är ju sig inte likt utan dig.
tack vänner, jag saknar er med. trots att jag igår kväll badade i skummande champagne så fullkomligt berusad av guppande bröstvårtor som sjöng, dansade och t.o.m. flög runt mig under flera timmar att jag inte ens lyckades bli ordentligt full. det ni. le petit.. feerie.. mm.. så nog har dom champagne alltid. lite annan förpackning bara.
Post a Comment