Upptäcksfärd i Kambodja

Den här gyttjiga lilla stigen är drygt tre mil lång. Det är också den enda vägen till lands som förbinder Laos och Kambodja. Vanligen korsar man gränsen på floden men det var för tillfället tydligen inte aktuellt. Tre mil. Det tog över en timme att köra den sträckan, mycket tack vare möten med Lastbilar och långtradare och den sortens smidiga djungelsmygare.
Och en dollar kostade det att stämpla sig ut ur landet. Det var för övrigt första och därmed enda tecknet på korruption i hela Laos. När vi sedan stannade vid Kambodjanska gränsen och pungade ut två dollar för instämplingen till ett gäng alkisar (khmerer) som sitter i en hammock och spelar kort börjar man känna sig hemma i asien igen. Trots den fysiskt sett betydligt bättre infrastrukturen löper man ingen som helst risk att inbilla sig att det här är slutet på den äventyrliga delen av resan. Efter att vi under hela första dygnet endast lyckats tillryggalägga sträckan mellan Stung Treng och Kracheh (knappt 20 mil) med våra researrangörers hjälp, blir vi tvugna att ge upp och slår oss ihop med ett gäng tyskar i hopp om att nå Phnom Penh innan det är dags att flyga hem. Så vi hyr oss en liten buss och ger oss iväg, vilket visade sig vara ett lyckosamt drag. För även om man räknar in att vår chaufför blev stoppad av polisen och ivägförd till station ett par timmar, och det plötsliga motoraveriet efter halva sträckan, och att vi därefter bogserades resten av vägen efter en liten lastbil - så blev den delen av vägen ändå cirka tre gånger effektivare. Phnom Pehn sedan, visade sig vara en helt fantastiskt menlös hop med bebyggelse. Och det mest fantastiska av allt var invånarnas förhållningssätt till detta faktum. På samma sätt som bangalorer framhäver sin alarmerande trafiksituation och riktigt gottar sig åt hur uselt planen på att lösa den tar sig, så är det dominerande samtalsämnet på väg till eller ifrån och inte allra minst i själva Phnom Pehn, just - Phnom Pehn's monstruösa menlöshet. Fast det är klart, med kombinationen av ett världsarv inom gränserna och landets enda internationella flygplats så behöver man kanske inte anstränga sig så mycket. Vem skulle ens komma på tanken att berätta för omvärlden om Phnom Pehn efter att ha sett Angkor Wat. Det skulle ju vara som att efter en skön kväll på krogen berätta om den tre timmar långa kön och gorillan vid porten på väg in, samt käftsmällen av fem-i-tre ragget på väg ut.. Och vem skulle haka upp sig på något sådant?


Det här är inne i Angkor Wat, det stora templet i den forna staden Angkor - en stad som grundades på 900-talet och övergavs under mystiska förhållanden på 1400-talet i samband med buddhismens intrång. Och varför man konverterade från hinduismen, med sina tusentals barska gudar som alla kräver miljoner manår i stimulerande men icke kravmärkt tempelkonstruktion mitt i en massiv djungel, är fortfarande en stor gåta för eftervärlden.


Templen håller på att rasa ihop och runtom i tempelområdet ligger nästan ändlösa fält av brutna stenar uppradade snyggt och prydligt. Varje sten är försedd med en etikett föreställande en liten pil som pekar ut exakt var stenen skall sitta.


Angkor Thom är ett tempelområde med stenbyggnader som blivit infesterade av ett slags ormträd. Det är också något av det coolaste jag sett i hela mitt liv.


Trädet äter upp stenen. Först klättrar trädet upp på stenen. Sedan växer trädet tills trädet blir så svullet att trädet kollapsar. Efter detta smälter trädet ner och omsluter hela stenen. Därefter konsumerar trädet stenen med hull och mossa.

Det är nästan magiskt. Jag kan inte tänka mig någon nu levande människa som kan komma ens i närheten av en sådan bedrift. Och då har jag ändå försökt.

Göran Persson äter upp stenen. Först klättrar Göran upp på stenen. Sedan växer Göran tills Göran blir så svullen att Göran kollapsar. Efter detta smälter Göran ner och omsluter hela stenen. Därefter konsumerar Göran stenen med hull och mossa.

Efter en så fantastisk upplevelse var det svårt att inte känna sig nöjd med resan och åka en sväng till Sihanoukville för lite avslappning på stranden. Med lite tur kan man tillochmed lyckats alstra någon slags nyttig livserfarenhet även där. Som till exempel hur troligt det egentligen är att man är på rätt spår med tanken "Skönt att vi fick en sån underbar sista dag i solen, och så avundsjuka alla där hemma ska bli på min nya fräscha solbrynta hy.."

På luffen i laos

De senaste två veckorna har jag spenderat genom att resa med lokaltrafiken genom laos och kambodja tillsammans med sussie. På kartan här brevid har jag försökt plotta ut resrutten. Den kanske inte ser så exakt ut men den är mycket enkel att följa - det finns nämligen i stort sett bara en enda väg genom landet, väg 13. Vägen löper längs Mekongfloden som till stora delar utgör gränsen mellan Thailand och Laos. Så vi har alltså färdats längs den mytomspunna floden från Vientiane hela vägen ner till Phnom Penh. Kanske inte riktigt under lika dramatiska förhållanden som när Martin Sheen under 60-talet skickades ut för att leta upp sin knarkhövding, men att enbart hålla sig till det lokala transportsystemet visade sig bjuda på en hel del nya erfarenheter. Tyvärr har själva floden nästan helt övergetts som transportkanal och det är ganska svårt att hitta lämpliga rutter med båt. Både turister och lokalbefolkning föredrar numera den nya vägen. Det är längs den som allt det roliga händer. Och den är så busenkel att ha att göra med. Man bara springer fram till den, ställer sig att vänta på en lämplig farkost, stoppar den och hoppar ombord.. Vad kan gå snett? Kan det vara annat än en slump att landets enda väg har fått nummer tretton?

Det här är Vientiane. En mycket vacker stad på det hela taget, om än lite i det tråkigaste laget, mycket större än så här är den inte. I bakgrunden kan man till och med se en skymt av Thailand.

Här lämnar vi Vientiane i en Jumbo. Jumbon är en trehjuling men något större än en Tuk-tuk, den påminner mer om en motorcykel med släpvagn.

Här liftar vi sista biten till Lak Sao, en liten by i bergen, vår första anhalt efter huvudstaden. Byn i sig är ganska pinsam, den enda restaurangen hade tydligen gått omkull, men husen längs med hela vägen genom bergen var enastående vackra. Hela och rena små hyddor, byggda på pålverk och ofta med inslag av snickarglädje. Laos är ett fattigt land. Men det krävs inte värst mycket fantasi för att inte se det. Det finns förmodligen fler tiggare i Göteborg än det gör i hela Laos.

Till slut fick vi äntligen tag på något att äta. Alla rätter kokas i stora stormkök, helt säkert väldigt nyttigt, men ingen vidare smakupplevelse.

Efter lite sightseeing runt Lak Sao lyckas vi ta oss hela vägen ner till Pakse. Det var nog den längsta etappen under resan, till och med chauffören somnade. Fast innan han valde att göra det hade han naturligtvis stannat bussen, lagt sig över sätet och dragit en filt över sig. Efter en skön dag i Pakse tog vi oss ner till Champasak med båt längs Mekongfloden. Under båtfärden träffar vi Kjell Linnér, en arkeolog från Stockholm med massor av helt fantastiska historier och reseskildringar i bagaget. Från Champasak tar vi oss över Mekongfloden igen tillbaka till Route 13 med motorcykel och sidovagn.

Route 13 är lite av ett lotteri faktiskt, ibland vinner man, ibland förlorar man..

Sista natten i Laos spenderar vi vid dom 4000 öarna, en ögruppering mitt i Mekongfloden. Den här bilden är tagen på Don Khong vid frukosttid. Laos var sammanfattningsvis en grym upplevelse. Människorna är för det mesta ytterst snälla, ofta väldigt uppmärksamma på ens behov och mycket hjälpfulla. Även om språket ofta är en barriär så är det ändå inte svårt att interagera med människorna. Alla verkar gilla att leka charader så fort tillfälle bjuds. Som i så många andra asiatiska länder verkar inte tiden på något sätt vara korrelerad till något som verkar värdefullt.