Africa

Av: Toto (1982)
Anledningen till att jag skriver en recension om just den här låten är inte för att det är min favoritlåt genom tiderna, utan kanske mest för att jag vill ha en musikrecension överhuvudtaget. En seriös recensent håller ju sig lika lite till enbart böcker som en seriös utvikningsflicka håller sig ifrån musiken. Men jag har i alla fall ett speciellt minne av den här låten. Första gången jag minns att jag hörde den satt jag i en beige 240. Det var en tillfällighet att jag hamnade i den bilen, jag fick lift någonstans efter att ha stannat kvar på skolan till kvällstid av någon outgrundlig anledning. Den beiga bilen var fullproppad med folk och gick inte särskilt fort - men det kändes som att den gjorde det på grund av den ryckiga körningen. Killarna i framsätet och förarsätet var båda i musikbranchen, mycket äldre än mig, ingen av dem gav någon av passagerarna någon som helst uppmärksamhet. Dom diggade hejdlöst till musiken som var på högsta volym. Dom var ganska tuffa. Jag gav dem ingen uppmärksamhet heller. Jag satt längst till vänster i baksätet med pannan emot fönstret och såg mig själv springa bredvid bilen, hålla jämna steg med den, springa på vägstaketet och hoppa mellan socklarna, ibland till och med generera extra fart genom att använda mig av gatulamporna som en gymnast använder sig av barren till att svinga mig högt upp i en elegant båge genom luften och riva av några imponerande volter för att sedan tvärsäkert landa mitt i ett löpsteg igen.. Jag gjorde ofta så när jag var liten, men den här gången kändes det verkligen som att det var möjligt. Jag minns att dom spelade Africa just då, och jag minns att jag satt med gåshud hela bilresan.

On The Road

Av: Jack Kerouac (1957)
Sal Paradise är ingen vägvisare eller pionjär, han är en följeslagare och observatör, en konstnär och sökare. Mannen han följer är inte världens skapare, men en man med idéer och lust. En man som med iver och aldrig svikande entusiasm som slukar världens sötma och bitterhet precis lika. Han stapplar och snubblar hela tiden, alltid framåt, mot någon typ av sanning, mot kvinnor, mot världen. Dean Moriarty är ren vitalitet - på samma sätt som hjälten Henry i Gentlemän, fast mer talanglös, mindre ambitiös och väsentligt mer fängslande. Kerouac har en berättarteknik jag diggar rejält, dagboksaktig och väldigt jordnära. Dialogerna är noggrant levererade och vardagliga med massor av balla slang, men samtidigt extremt genomtänkta som i en Lewis Milestone eller Quentin Tarrantino film. Läs den här boken, det är inget att tveka på, särskilt inte om man njutit av Bret Easton Ellis, Sallinger eller Hunter Thompson. On The Road är tillräckligt fascinerande för att berika ens liv samtidigt som den är tillräckligt menlös för att berika ens själ.. eller vice versa.. vilket som känns grundast..
Mitt betyg: 8.7

The Simpsons Movie

Av: David Silverman (2007)
Filmen börjar med en varning om att tanka ner den från nätet och se den. Men trots det lär man nog ha betydligt mindre ångest om man gör det än om man går och ser den på biografen. I övrigt levererar den lika mycket som tvserien, och eftersom Pistvakt kommer undan med det är det ju inte så märkligt att även The Simpsons gör det.
Mitt betyg: 6.8

Det naturligt vackraste

Hej vänner, nu har jag varit på en liten tur med Mats i Norge och jag får hålla med alla som har tipsat om att det mycket väl kan vara en av dom vackraste platserna på jorden. Vi tog bussen till Oslo och tåget vidare upp längs det kontinentalt ihopknycklade norska fjällandskapet, undvek världsvant att köpa en kokt med bröd för 60kr, och landade till slut vid Myrdal. En liten by på toppen av ett litet berg som nätt och jämnt står ute om natten. Man kunde åtminstone inte bo i den. Här hoppar vi ombord på Flåmbanan som tar oss ner längs berget igen genom ett overkligt landskap av tätbeväxta bergssluttningar och lummiga dalgångar till Flåm vid början av Sognefjorden.

I Flåm lär vi känna Stina som tar oss med på trekking med picknick och snabbt sätter oss in i det allra senaste skvallret och ryktena som florerar i byn, både rafflande stora som redogörelsen av familjefejden mellan de två största inrättningarna Furukroa och hotellet, men även mindre och trevligare som till exempel en redogörelse av det okritiska luftbeståndet i cykelns framdäck.

För att verkligen se fjorden i vitögat gick vi ut med kajak, vilket är något jag verkligen kan rekommendera alla att göra som kommer ut till fjordarna. Och hyr kajaken länge - två timmar räcker inte särskilt långt, dessutom är det ganska jobbigt att intensivpaddla under den tiden.

Under kajakturen klättrade vi upp längs vattenfall och letade upp iskalla laguner av porlande smältvatten.

Det här vattenfallet hade gröpt ur bottnen riktigt kraftigt och när man kommer för nära sugs man hjälplöst ner i djupet av en stark undervattenström för att förhoppningsvis slungas upp igen längre ut i lagunen, vilket är en upplevelse av det lite läbbigare slaget - åtminstone första gången innan man vet hur forsen fungerar. Jag nöjde mig efter den första undervattensfärden.

Alla upplevelser i Norge var nu inte lika fantastiska. Römmegröten för exempelvis, förtjockad mjölk som äts med kanel och smör, poängen med den har inte helt gått upp för mig ännu. Men den fina utsikten här hittar man genom att ta gondolen uppför berget i Voss. I Voss prövade vi oss även på forsränning, också ett spännande äventyr med fler iskalla undervattensfärder - om än i mindre skala och med våtdräkt.

Mot slutet av veckan möter vi upp Eli och Trine med vänner i Bergen där vi bor ståndaktigt i byns mest exklusiva lägenhet utlånad av en fastighetsinvesterare på resande fot - vilket var en ganska skön omväxling ifrån att ha tampats om att slippa sova på golvet hela veckan. Dessutom kändes det inte lika tungt att regnet spöade ner under hela vistelsen i Bergen.