Frukost i Montmartre

Ahh, vilken härligt mulen morgon i Montmartre! Gårdagen var inte så dum faktiskt. Lämnade Indien (bara en sån sak). Sedan lyckades jag sova så länge på planet att jag till och med skonades från att se slutet på Music and Lyrics. Anlände Paris - vilken juvel! Vandrade runt håglöst i Montmartre sicksackandes mellan bordellmammorna - vilken helt igenom fantastisk stad! Jag var tvungen att åka upp i eiffeltornet och sätta en liten egen prägel på den. Efter att jag med ett 2euro mynt ristat in En kyss är början till.. fick jag akut kramp i tummen och var nära att ge upp projektet när en vänlig själ (i form av en ynglig ligist) lånade mig sin flåkniv på det att jag skulle kunna slutföra min lilla dikt på toppen av staden. Sen avslutade jag kvällen på Bal du Moulin Rouge - bal des petites lits blanc.

Fantastisk show som jag rekommenderar exakt alla att gå på. Skippa eiffeltornet (om ni inte är helt sjukt nyfikna på hur dikten slutar då förstås), det gör inte ens staden rättvisa vid solnedgången. Se showen på Moulin Rouge istället, jag lovar, den slår filmerna med pompa och ståt, buller och bång samt med takt och ton. Trots att ingen av dom ca 60 små gudomligt skulpterade fjärilarna varken verkar kunna dansa ordentligt eller sjunga på riktigt..

Gjort slut med Indien

Det var ounvikligt. Det sägs att det krävs två för att dansa tango - men jag vill mena att det krävs lite mer än så.. Hur dansar man tango med en medvetslös? Denna fantastiska talanglöshet. Hur skulle det någonsin kunna hålla i längden? Min relation med Indien var dödsdömd redan från början. En miljard människor kan ju inte ha fel, så jag måste ta mig samman om jag skall lyckas dansa med någon i fortsättningen. Fast och andra sidan..

Faktum är att Indien sökt OS till år 2020. Ett annat faktum är att dom inte tagit OS guld på mer än 24 år. Om man bortser från första medaljen (som inte direkt kan fastställa någon som helst trend utan rent av kan bero på exrem tur) så har faktisk Indien, oturligt nog, inte presterat något som helst resultat i något OS de senaste 50 åren, tots det ihärdiga engagemanget.

Nu är det inte så lite befängt att dra samtliga indier över en kam bara för att OS grenar inte verkar vara deras kopp av te. Cricket är indierns kopp av te.

Cricket är Indiens nationalsport. Få länder kan tävla med Indien i den enorma entusiasm som denna sport frammanar hos dem. Horder av människor knuffas, bits och rivs, likt karaktärerna i grindslanten, utanför sonys skyltfönster så fort det är match på gång. Indien har fler cricketspelare än alla andra länder som spelade i VM nu i våras tillsammans har invånare, och dom kom på 15:e plats. Nu var det bara 15 länder som ställde upp i VM.

Inte illa alls, man kan ju rimligen anta att dom är bättre på sporten än några av dom 150 länder som inte ens ställde upp i alla fall.. Fast man vet ju aldrig. En sak är åtminstonde helt säkert oavsett prestationsförmågan - dom är billiga.

Att lämna Indien kan både vara extremt enkelt och extremt svårt, beroende på hur man går till väga. Om man har sitt visum i ordning och kan lämna landet på egen hand är det inte ens emotionellt jobbigt. Om man däremot inte har sina papper i ordning och även Indien gör sitt bästa för att hjälpa en att lämna landet, så dras man in i en process som både är psykiskt och fysiskt påfrestande under minst en vecka. Om man dessutom inte råkar vara en kringstrykande hippie i jesussandaler så kan det krävas hela 3 manveckor.. tydligen.

Men nu sitter jag äntligen i Montmartre, på ett litet café vid sidan av Moulin Rouge och dricker min första öl i fridfull harmoni med alla de parisare som behagar vandra längs Rue Lepic denna mulna eftermiddag. Mitt hotell ligger mitt över gatan (precis bakom den röda sexiga kvarnen!) och mitt rum är det skabbigaste jag någonsin betalat 40 euro för (än så länge). Handfatet är till bredden fyllt med ansiktshår som förmodligen inte kommit från någon som bott där på den här sidan årsskiftet, och det tar 20 minuter för vattnet att sjunka igenom den härliga massan..

Ikväll blir det cabaré..

Snart hemma

Hej vänner, stora planer har smitts här i Bangalore. Först tänkte jag mig att ta flyget över till Tokyo för att äta rå fisk och leva ut på nattklubbar betydligt mer lovande än här i Bangalore. Sedan skulle vi hyra en bil och göra resten av Japan till ett äventyr. Från Kobe tänkte jag mig vidare med båten till Shanghai, där man helt säkert inte kan ha tråkigt en sekund. Mina högsta förväntningar låg nog ändå vid att från Shanghai hoppa på tåget som går hela vägen genom Kina, med alla tänkbara fantastiska utsikter, ända upp till Lhasa i Tibet. Efter att fashinationen över Himalaya lagt sig något skulle jag ta mig med buss till Katmandu i Nepal varifrån flyget skulle ta mig tillbaka till Bangalore via Rajasthan.

Så, sent igår kväll stod vi där på flygplatsen med bagaget incheckat och dom sköra biljetterna i handen. Jag Bjarne och Jonas, ganska förväntansfull var jag vill jag medge - trots att mina ursprungliga resplaner hade blivit rejält reviderade på gund av att jag saknar visum för Nepal som är den enda möjliga vägen från Tibet till Indien. Men så visade det sig på väg till gaten dessutom att mitt Indiska visum gick ut för 2 veckor sedan..

Så kan det gå, ena stunden en globetrotter med enorm plyschkaka på överläppen och fullproppad koffert. Sedan, vips, blir man alltså en vårdslöst orakad illegal invandrare. Jag har nu rest denna kittlande fråga hos mina indiska kollegor, och enligt dem så borde jag rapportera mig till FRRO snarast - dom kommer sedan förmodligen att vilja kasta ut mig ur Indien så fort som möjligt (eller åtminstonde så fort jag betalat mina böter).
Efter moget övervägande har vi bestämt oss för att överväga rapporteringen först efter helgen i alla fall. Det är ju Aerosmith konsert imorgon - och jag vet åtminstonde en som kommer att stå på Palace Grounds imorgon och vråla I was cry - y - y - i - ng, when I left yo - o - u utan den riktiga känslan i rösten..