Grand Canyon

Öknen öster om Vegas levererar desto mer. Dämningarna till Lake Mead och Lake Powell är mäktiga inslag i terrängen, och vägarna mellan nationalparkerna är imponerande släta och fina. Det känns inte som att man använt samma typ av asfalt som käkar upp cykelstöd vid 30 plusgrader här i Arizona. Och nationalparkerna i sig går inte att beskriva, inte ens med bilder. Man måste uppleva dem. Men så mycket kan jag säga, att Grand Canyon fick mig att känna mig riktigt liten på jorden. Till och med mindre än några dagar innan, då jag på Diamond Cabaret försökte övertyga en förhoppningsvis galen kvinna att absolut i n g e n vid ens osunt förnuft skulle betala tusen dollars för att kika på en buske. Såtillvida det inte handlar om ett, bokstavligt talat, utomjordiskt exemplar förstås. Jag tror inte att jag lyckades övertyga henne helt, men jag får vara nöjd om jag åtminstone satt lite griller i huvudet på henne. Dessutom tvivlar jag rätt starkt på att hon ens hade någon buske att tala om. Kort sagt, Grand Canyon är ett du-skullet-varit-där ställe. Ett annat sådant ställe är förmodligen Wal Mart häromdan, men det kan jag åtminstone försöka återberätta:
Mats: how are you doing?
Clerk: oh, well, that question would require me to think, and i rather not do that right now..
Mats: hehe, i see, do you think we should wash those grapes before we eat them?
Clerk: uh, well, i always wash my fruits.. because, you know, someone like me could just do like this.. and like this .. and this.. and.. ..ehh (the clerk suddenly stops fondling our grapes as struck by a clearer thought) ..besides - i've heard that we use a lot of pestacides here in america..

LA & Vegas

Vi har nu spenderat våra första dagar i USA och det har gått hyfsat smärtfritt hittills. Just nu sitter jag vid poolkanten i vårt hotell Caesars Palace, och det finns just inte mycket annat att göra här än reflektera över gårdagens snedsteg.. Men låt oss börja från dag ett: LA är en sjukt stor stad med låg densitet. Sevärdheter och upplevelser ligger inte på gångavstånd från varandra. Som Västeråsare känns det knappt ens som att dom ligger inom bilavstånd. Trafiken är riktigt stressig, man kommer lätt upp i dussinet filbyten per minut på innerstadslederna. Och det handlar ju dessvärre om den tråkiga typen av stress som inte låter sig pareras av alkohol på lagligt vis. Det bästa tipset jag har fått för LA är att planera in vad man vill se, vilka dagar, och sedan boka hotell i närheten. Man skall alltså inte se på Los Angeles som en stad med knapp lokaltrafik - utan mer som ett eget land med dålig regionaltrafik - och det känns ju ganska naturligt som svensk. Vi kommer att återkomma till LA åtminstone ett par gånger till under resan, så hittills har vi bara gjort Venice Beach med sol och bad. Men det är inte så b a r a av den varan i Venice. Las Vegas ligger ca sex timmar och hundratals breddgrader ifrån LA. Den tryckande hettan i staden gör att man ogärna tar mer än tio steg utanför hotellet. Vilket i sin tur gör att man måste ha samma taktik i här som i LA - ett hotell mitt på strippen känns som en nödvändig utgångspunkt. Sedan driver man runt där, inom de tre kilometrarna som rymmer 15 av de 20 största hotellen i världen, för att se spektakulära grejer skickligt kamouflerade av go-go dansare. Vegas är väldigt distraherande, man hinner inte smälta ett intryck innan något annat dyker upp. Och det tar verkligen aldrig slut. Man tänker - bara en grej till.. Och så håller det på. Men nu har jag äntligen gett upp skattjakten och dykt ner i poolen med en mai tai för lite riktig avkoppling. Och det känns sjukt värt. Men det slår mig nu att jag, trots ihärdigt letande och prövande av allt möjligt, egentligen inte blivit helt nöjd med något. Det mesta har känts lite väl forcerat. Och dyrt. Jag inbillade mig att jag skulle komma ganska lindrigt undan eftersom jag inte direkt gillar att spela bort pengar. Men, så fort man kommer utanför hotellets "lugna" vrå rinner dollarna ur fickan i strida strömmar med förvirrande lite konsekvens när det kommer till värde för pengarna. Frukostbuffén på Mirage och rummet på Caesars är egentligen de enda gångerna jag blivit helt nöjd med min investering. Kanske är det min spelallergi som gör att jag missar lite av poängen med Vegas.

Vägen till Afrika

Ayamonte, 7:02am..


Soluppgång vid gränsen mellan Portugal och Spanien


Sevilla, Spanien


Gibraltar, Storbritannien


Marocko, Afrika


Tanger, Marocko


Restaurant i Tanger


Jerez de la Frontera, Spanien


Lagos, Portugal


Santa Maria de Belém, Portugal


Lissabon, Portugal


Graça, Lissabon


Bairro Alto, Lissabon

Vykort från Japan

Odaiba pleisure island

Japanskor som tränar volleyboll, zoomfunktionen i min pocketkamera lämnar en hel del mer att önska ser jag nu.. Odaiba är en konstgjord ö mitt i Tokyo som ger livstidsinvånarna i staden möjlighet att svalka av sig så fort de förtjänat permission från sina arbetsläger. Och behovet är stort eftersom Tokyos luftfuktighet är så allsmäktigt hög att blotta tanken på den får ens extremiteter att skrumpna ihop av underkastelse. Vilket är mycket praktiskt eftersom russinfingrar ger ett riktigt bra grepp om matpinnarna.

Sumobrottning i Ryõgoku

En dag lyckades jag fiska upp biljetter till en kamp mellan japaner som inte verkar haft något större problem att hålla ett stadigt tag om ätpinnarna. Dessa plaskfeta atleter har en otrolig underhållningspotential. I sumobrottning är matcherna förvisso ganska korta, oftast inte mer än 2 - 3 sekunder, de flesta matcher ser dessutom nästan rituella ut. Det finns tre möjliga förlopp: (1) Brottarna stångar ihop och välter - den som välter sist vinner. (2) Vinnaren tar ett ovigt skutt åt sidan och ser förloraren plumsa förbi och plaska ut ur ringen. (3) Brottarna gör en jämbördig insats i stångningen och blir på något mirakulöst sätt stående båda två. Därefter börjar dom bitchslappa varandra med en helt makalös frenesi. Den brottare som håller gråten längst vinner. Det sistnämnda förloppet tar visserligen kanske några sekunder extra men jag tror ändå att det hade varit oändligt mycket roligare att se dem mäta krafterna i en regelrätt 10-kamp. Bara ansatsen i längdhopp skulle kunna underhålla publiken i flera minuter - och hoppet i sig skulle förmodligen ha ett underhållningsvärde i klass med paraolympics.

Fushimi Inari Shrine, Kyoto


Kinkaku-ji (Golden Pavilion), Kyoto


Gion, Kyoto


Glass på grönt te


Maikos (Geisha trainees)


Pontochō, Kyoto


Det japanska ludret


Sapporotime


Teppanyaki restaurant, Kobe


Lunch i Nara


Pachinka, Kobe


Zen Rock Garden vid Ryoanji templet, Kyoto


Teceremonin


Tofu restaurant


Shinkansen


Restaurant Midori, Umegaoka, Tokyo


Yakiniku restaurant, Gotanda, Tokyo


Karaoke

Resan i österled

Big in Japan

I baren på Park Hyatt med en stilistiskt sett ganska imponerande känsla av överhängande hemlängtan.. som i själva verket förmodligen är närmare dråsighet efter ett desperat försök att jaga bort febern med Suntory. Det är nu över en månad sedan jag och Bjarne drog till Japan och jag har lite svårt att hitta något bra sätt att beskriva mina upplevelser på. I vanliga fall försöker jag snöa in mig på någon sällsynt absurditet och sedan skruva till den lite extra för att inte riskera att det ska bli något så lamt som en träffsäker analys. Men hur gör man med ett land där det finns en marknad för mat gjord av plast? Eller som på fullaste allvar räknar levande fisk till icke ryggradslösa grönsaker? Eller som på ännu mer allvar censurerar porren på hotellets betalkanaler (vilket är lite som att plocka bort mandelmassan, grädden OCH vetebullen från semlan)? Jag menar att verkligheten har viss tendens att överträffa fantasin ibland, och jag vet inte ens var jag skall börja någonstans..

Japan är ett av dom mest stökiga länderna i den väldigt fjärran östern. Inte på ett bråkigt eller tar-sig-själv-på-för-stort-allvar vis, utan snarare tvärtom faktiskt. Det bästa med Japan är dess totalt obefogade ogenans i samtliga väderstreck. Oturligt nog var jag riktigt förkyld största delen av resan, men inte ens det blev tråkigt. Det räckte med att slå på TVn och traggla sig igenom ett par populära program om folk som utan att använda händerna försöker pissa sitt namn i sitt eget ansikte i hopp om att vinna den stora äran att få ¤/&#%&%/ runt i sin #¤%)#)%?&#)% framför kameran under ytterligare ett par förnedrande minuter. Efter ett par sådana program kan man inte annat än känna sig frisk som en nötkärna. Exakt alla människor i hela världen borde naturligtvis skämma ögonen ur sig för all möjlig dårskap, men den devisen gäller kanske japaner i synnerhet. Det väljer dom i sådant fall med enad front att inte inse helt eller överhuvudtaget och jag är både fashinerad och naturligtvis helt förälskad i detta fantastiska förbiseendet.

Tokyo är den mest levande staden jag någonsin varit i. Dessutom den gladaste. Och roligaste. Definitivt den märkligaste. Vi åkte dit för att fira in det nya året med lite skidåkning och sushi och så.. Givetvis var det nu inte bara sushi ur den japanska matkulturen som vi passade på att förgylla vår näringscirkel med, för det hade ju varit tragiskt. Jag hade riktigt höga förväntningar innan resan, nästa gång kommer de att vara ännu högre. Japan är ett helt fantastiskt land, den här resan är inte på långa vägar slut..

Kingdom of Fear

Av: Hunter S. Thompson (2003)
Ok, det här är väl en slags självbiografi det här med. Jag måste hålla med Magnus Betner i den här frågan. Det är inte alla som förtjänar, eller rättare sagt kommer undan, med en självbiografi. Inte alla. Robert Wells självbiografi är helt orimlig. Och även om man verkligen är en fashinerande individ, så är man inte automatiskt berättigad. Det är helt säkert ganska många som skulle klassa både Gynning och Thompson som extremt fashinerande individer. Men det är ju och andra sidan Stephen Hawking också, därmed inte fastslaget att någon av dem har en fashinerande livshistoria. HST tillhör den skara namnkunniga vars liv tveklöst är oändligt mycket mer fashinerande i stadiet av fantasifoster än utmärglat i en kioskvältare. Hans enda bedrift är att hand producerat ett antal böcker, vilket i och för sig ger honom ett viss försprång med tanke på att han förmodligen kan skriva sin biografi på egen hand, men rent tekniskt sett (och rent brottsligt opartiskt givetvis) ser jag inget direkt försprång gentemot Wells. Fast, eftersom hans Rum Diary är bland det bästa jag någonsin läst (och att filmen om den förmodligen kommer att skjutas upp tills gamle Depp är helt dement) så blev jag ändå lite sugen på att ge mig in i Thompsons tankar om livet i all sin enkelhet. Och faktiskt fick jag direkt känslan av att han ville säga mig någonting. Kanske viktigt. Kanske något om rädsla(!). Men han nådde tyvärr aldrig riktigt ända fram till mig med sin poäng i sådant fall. Eller som min mor brukar uttrycka det: Antingen är boken för dum för mig eller så är jag för dum för boken. Därför känner jag mig nödgad till att ge den ett riktigt lågt betyg, tänker jag, i ett försök att minska risken för att det senare fallet skall råda..
Mitt betyg: 4,4