Japanskor som tränar volleyboll, zoomfunktionen i min pocketkamera lämnar en hel del mer att önska ser jag nu.. Odaiba är en konstgjord ö mitt i Tokyo som ger livstidsinvånarna i staden möjlighet att svalka av sig så fort de förtjänat permission från sina arbetsläger. Och behovet är stort eftersom Tokyos luftfuktighet är så allsmäktigt hög att blotta tanken på den får ens extremiteter att skrumpna ihop av underkastelse. Vilket är mycket praktiskt eftersom russinfingrar ger ett riktigt bra grepp om matpinnarna.
En dag lyckades jag fiska upp biljetter till en kamp mellan japaner som inte verkar haft något större problem att hålla ett stadigt tag om ätpinnarna. Dessa plaskfeta atleter har en otrolig underhållningspotential. I sumobrottning är matcherna förvisso ganska korta, oftast inte mer än 2 - 3 sekunder, de flesta matcher ser dessutom nästan rituella ut. Det finns tre möjliga förlopp: (1) Brottarna stångar ihop och välter - den som välter sist vinner. (2) Vinnaren tar ett ovigt skutt åt sidan och ser förloraren plumsa förbi och plaska ut ur ringen. (3) Brottarna gör en jämbördig insats i stångningen och blir på något mirakulöst sätt stående båda två. Därefter börjar dom bitchslappa varandra med en helt makalös frenesi. Den brottare som håller gråten längst vinner. Det sistnämnda förloppet tar visserligen kanske några sekunder extra men jag tror ändå att det hade varit oändligt mycket roligare att se dem mäta krafterna i en regelrätt 10-kamp. Bara ansatsen i längdhopp skulle kunna underhålla publiken i flera minuter - och hoppet i sig skulle förmodligen ha ett underhållningsvärde i klass med paraolympics.
