Vägen till Afrika

Ayamonte, 7:02am..


Soluppgång vid gränsen mellan Portugal och Spanien


Sevilla, Spanien


Gibraltar, Storbritannien


Marocko, Afrika


Tanger, Marocko


Restaurant i Tanger


Jerez de la Frontera, Spanien


Lagos, Portugal


Santa Maria de Belém, Portugal


Lissabon, Portugal


Graça, Lissabon


Bairro Alto, Lissabon

Vykort från Japan

Odaiba pleisure island

Japanskor som tränar volleyboll, zoomfunktionen i min pocketkamera lämnar en hel del mer att önska ser jag nu.. Odaiba är en konstgjord ö mitt i Tokyo som ger livstidsinvånarna i staden möjlighet att svalka av sig så fort de förtjänat permission från sina arbetsläger. Och behovet är stort eftersom Tokyos luftfuktighet är så allsmäktigt hög att blotta tanken på den får ens extremiteter att skrumpna ihop av underkastelse. Vilket är mycket praktiskt eftersom russinfingrar ger ett riktigt bra grepp om matpinnarna.

Sumobrottning i Ryõgoku

En dag lyckades jag fiska upp biljetter till en kamp mellan japaner som inte verkar haft något större problem att hålla ett stadigt tag om ätpinnarna. Dessa plaskfeta atleter har en otrolig underhållningspotential. I sumobrottning är matcherna förvisso ganska korta, oftast inte mer än 2 - 3 sekunder, de flesta matcher ser dessutom nästan rituella ut. Det finns tre möjliga förlopp: (1) Brottarna stångar ihop och välter - den som välter sist vinner. (2) Vinnaren tar ett ovigt skutt åt sidan och ser förloraren plumsa förbi och plaska ut ur ringen. (3) Brottarna gör en jämbördig insats i stångningen och blir på något mirakulöst sätt stående båda två. Därefter börjar dom bitchslappa varandra med en helt makalös frenesi. Den brottare som håller gråten längst vinner. Det sistnämnda förloppet tar visserligen kanske några sekunder extra men jag tror ändå att det hade varit oändligt mycket roligare att se dem mäta krafterna i en regelrätt 10-kamp. Bara ansatsen i längdhopp skulle kunna underhålla publiken i flera minuter - och hoppet i sig skulle förmodligen ha ett underhållningsvärde i klass med paraolympics.

Fushimi Inari Shrine, Kyoto


Kinkaku-ji (Golden Pavilion), Kyoto


Gion, Kyoto


Glass på grönt te


Maikos (Geisha trainees)


Pontochō, Kyoto


Det japanska ludret


Sapporotime


Teppanyaki restaurant, Kobe


Lunch i Nara


Pachinka, Kobe


Zen Rock Garden vid Ryoanji templet, Kyoto


Teceremonin


Tofu restaurant


Shinkansen


Restaurant Midori, Umegaoka, Tokyo


Yakiniku restaurant, Gotanda, Tokyo


Karaoke

Resan i österled

Big in Japan

I baren på Park Hyatt med en stilistiskt sett ganska imponerande känsla av överhängande hemlängtan.. som i själva verket förmodligen är närmare dråsighet efter ett desperat försök att jaga bort febern med Suntory. Det är nu över en månad sedan jag och Bjarne drog till Japan och jag har lite svårt att hitta något bra sätt att beskriva mina upplevelser på. I vanliga fall försöker jag snöa in mig på någon sällsynt absurditet och sedan skruva till den lite extra för att inte riskera att det ska bli något så lamt som en träffsäker analys. Men hur gör man med ett land där det finns en marknad för mat gjord av plast? Eller som på fullaste allvar räknar levande fisk till icke ryggradslösa grönsaker? Eller som på ännu mer allvar censurerar porren på hotellets betalkanaler (vilket är lite som att plocka bort mandelmassan, grädden OCH vetebullen från semlan)? Jag menar att verkligheten har viss tendens att överträffa fantasin ibland, och jag vet inte ens var jag skall börja någonstans..

Japan är ett av dom mest stökiga länderna i den väldigt fjärran östern. Inte på ett bråkigt eller tar-sig-själv-på-för-stort-allvar vis, utan snarare tvärtom faktiskt. Det bästa med Japan är dess totalt obefogade ogenans i samtliga väderstreck. Oturligt nog var jag riktigt förkyld största delen av resan, men inte ens det blev tråkigt. Det räckte med att slå på TVn och traggla sig igenom ett par populära program om folk som utan att använda händerna försöker pissa sitt namn i sitt eget ansikte i hopp om att vinna den stora äran att få ¤/&#%&%/ runt i sin #¤%)#)%?&#)% framför kameran under ytterligare ett par förnedrande minuter. Efter ett par sådana program kan man inte annat än känna sig frisk som en nötkärna. Exakt alla människor i hela världen borde naturligtvis skämma ögonen ur sig för all möjlig dårskap, men den devisen gäller kanske japaner i synnerhet. Det väljer dom i sådant fall med enad front att inte inse helt eller överhuvudtaget och jag är både fashinerad och naturligtvis helt förälskad i detta fantastiska förbiseendet.

Tokyo är den mest levande staden jag någonsin varit i. Dessutom den gladaste. Och roligaste. Definitivt den märkligaste. Vi åkte dit för att fira in det nya året med lite skidåkning och sushi och så.. Givetvis var det nu inte bara sushi ur den japanska matkulturen som vi passade på att förgylla vår näringscirkel med, för det hade ju varit tragiskt. Jag hade riktigt höga förväntningar innan resan, nästa gång kommer de att vara ännu högre. Japan är ett helt fantastiskt land, den här resan är inte på långa vägar slut..