Av: Hunter S. Thompson (2003)
Ok, det här är väl en slags självbiografi det här med. Jag måste hålla med Magnus Betner i den här frågan. Det är inte alla som förtjänar, eller rättare sagt kommer undan, med en självbiografi. Inte alla. Robert Wells självbiografi är helt orimlig. Och även om man verkligen är en fashinerande individ, så är man inte automatiskt berättigad. Det är helt säkert ganska många som skulle klassa både Gynning och Thompson som extremt fashinerande individer. Men det är ju och andra sidan Stephen Hawking också, därmed inte fastslaget att någon av dem har en fashinerande livshistoria. HST tillhör den skara namnkunniga vars liv tveklöst är oändligt mycket mer fashinerande i stadiet av fantasifoster än utmärglat i en kioskvältare. Hans enda bedrift är att hand producerat ett antal böcker, vilket i och för sig ger honom ett viss försprång med tanke på att han förmodligen kan skriva sin biografi på egen hand, men rent tekniskt sett (och rent brottsligt opartiskt givetvis) ser jag inget direkt försprång gentemot Wells. Fast, eftersom hans Rum Diary är bland det bästa jag någonsin läst (och att filmen om den förmodligen kommer att skjutas upp tills gamle Depp är helt dement) så blev jag ändå lite sugen på att ge mig in i Thompsons tankar om livet i all sin enkelhet. Och faktiskt fick jag direkt känslan av att han ville säga mig någonting. Kanske viktigt. Kanske något om rädsla(!). Men han nådde tyvärr aldrig riktigt ända fram till mig med sin poäng i sådant fall. Eller som min mor brukar uttrycka det: Antingen är boken för dum för mig eller så är jag för dum för boken. Därför känner jag mig nödgad till att ge den ett riktigt lågt betyg, tänker jag, i ett försök att minska risken för att det senare fallet skall råda..
Mitt betyg: 4,4
