Down in the Zero

Andrew Vachss (1994)

Burke är en tuffing.. på riktigt. Med den här boken i bakfickan riskerar man att bli schizofren på direkten om man ens kollar åt Lambihyllan i närbutiken när det är dags för veckoinhandlingen. Boken riktar sig bara till dom tuffaste killarna, eventuellt tjejer med - om sådana finns - dom får vara bra mycket tuffare än Eulalia med brödkavel i näven i så fall. Det är något riktigt coolt med berättarstilen också. Scenariot som byggs upp i boken och även sättet det läggs fram på påminner en hel del om Sin City där Burke mest liknar karaktären som spelas av Mickey Rourke, Marv. Burke jobbar med mobiltelefoner stora som tegelstenar och mutar sig till information till höger och vänster från både luder och rektorer för att till slut dra hem vinstlotten i en gigantisk muthärva.

Mitt Betyg: 6.7

Ich bin ein berliner..

Så jag åkte till Berlin, igen. Jag åkte dit för att möta upp mina vänner från Indiengiget men mitt plan landade flera timmar innan deras. Klockan var 19.52 så lite brydd över hur jag skulle slå ihjäl dom närmsta timmarna slog jag mig ner på sätet i bussen från Tegel flygplats och hoppades att ingen i närheten hade sett mig försöka vinka in en annan buss med skylten "Ende der rutt" några minuter innan. Det är tydligen bomullsbyxor som regerar i den här staden. Camouflage, melerade, stentvättade jeans.. varför? Men vänta nu.. redbull, silkesstrumpor och fluffiga lockar - kanske inte alla är på väg hem till sitt garage för att byta till vinterdäck på barnvagnen den här kvällen. I brist på annat förföljer jag ett godtyckligt offer av bussen vid Alexanderplatz som börjar gå i riktning mot Unter den Linden fram till Fernturm. Där ledsnar jag, betalar 8 Euro och åker upp till toppen för att beslagta ett rymligt bord i restauranten istället. Jag hinner svepa tre öl innan grabbarna dyker upp beväpnade till tänderna med dönerkebab och skvaller. Det blir en bägare till på alexanderplatz vid tolvtiden, sedan hem till hotellet för att dumpa packningen. Iväg igen till Oranienburger Tor vid tvåtiden för att reka lite bland restaurantutbudet. Något märkligt ställe där.. stor port mot en innegård fylld av tungögda tyskar lätta på foten och sand i mängder - överallt omkullvälta betongblock, gerlanger och färgglada lyktor. Ett par utbrända bilvrak agerade pissoar. Hela stället såg ut som en festival av något slag. En festival för hemlösa. Ett övergivet hus intill visade sig vara en atelje fylld med gigantiska grafitti föreställande ögon med spikar i, eller något annat märkvärdigt attackprovocerande. Ett par barer senare stod vi utanför Weekend vid stängningsdags, ungefär klockan 5 på morgonen. Då hade vi äntligen slagit ihjäl tillräckligt med tid för att kunna börja kvällen på allvar. Så vi åkte ut till Ostbahnhof där taxin stannade vid en gränd av stängsel, 200 meter från den spastiskt bultande hangaren - festprissarnas Mecka i Berlin - Panorama Bar. Det står en ansiktmålad pajas vid dörren och utstrålar ungefär tio ggr mer homofobi än Jake i En krigares själ - vilket inte är så lite ironiskt med tanke på vad man hittar innanför dörren.